Livsmedelssäkerhetsutbildningsmånad

För att hedra Nationell utbildningsmånad för livsmedelssäkerhet, Jag har en lärdomshistoria för alla vårdare av barn.

Jag har två barn, nu fem och sju. Sommaren 2018 njöt jag och barnen av en film och lite popcorn. Min yngsta, Forrest, började tugga (som små barn ibland gör) på lite popcorn men han hostade upp det väldigt snabbt och verkade bra. Senare på kvällen hörde jag ett mycket mjukt pipande ljud komma från hans bröst. Mina tankar gick till popcornen ett ögonblick men sedan tänkte jag att det kanske bara var början på en förkylning. Spola framåt några dagar och det väsande ljudet kvarstår men inga andra symtom syntes. Han hade inte feber, rinnande näsa eller hosta. Han verkade leka och skratta och äta samma sak som alltid. Jag var fortfarande inte särskilt orolig, men tankarna drev tillbaka till den där kvällen med popcorn. Jag bokade ett läkarbesök senare samma vecka och tog in honom för att bli utcheckad.

Väsande pipandet fortsatte, men det var väldigt mjukt. När jag tog med vår son till doktorn kunde de knappt höra något. Jag nämnde popcorn-gagging, men till en början trodde de inte att det var det. Kontoret gjorde några tester och ringde mig nästa dag för att ta in honom för en nebulisatorbehandling. Våra scheman tillät inte ett möte nästa dag så vi väntade ytterligare ett par dagar för att få in honom. Läkaren verkade inte bekymrad över förseningen och det gjorde inte vi heller. Vid det här laget var vi nog ungefär en och en halv vecka från popcorn- och filmkvällen. Jag tog med honom till läkarmottagningen för nebulisatorbehandlingen och förväntade mig att lämna honom på dagis och gå tillbaka till jobbet efteråt, men dagen blev inte riktigt som planerat.

Jag har så stor uppskattning för de barnläkare som tar hand om vår son. När vi kom in för behandlingen upprepade jag historien igen för en annan läkare och nämnde att jag fortfarande hörde pipandet utan några andra symptom. Hon höll med om att det här var väldigt konstigt och att det inte var bra för henne. Hon ringde barnsjukhuset för att rådgöra med dem och de föreslog att vi skulle ta in honom för att bli undersökt av deras ÖNH-team (öron, näsa, hals). För att bli sedda av dem var vi dock tvungna att gå igenom akuten.

Vi anlände till barnsjukhuset i Aurora lite senare på morgonen och checkade in på akuten. Jag hade stannat hemma på vägen dit för att hämta lite saker ifall vi skulle hamna där hela dagen. De väntade oss, så det tog inte lång tid för några olika sjuksköterskor och läkare att kolla upp honom. Naturligtvis kunde de inte höra någon väsande andning i början och vid det här laget börjar jag tycka att det här är mycket tjafs för ingenting. Till slut hörde en läkare något svagt på vänster sida av bröstet. Ändå verkade ingen särskilt orolig vid det här laget.

ÖNH-teamet sa att de skulle sätta ner en kikarsikte i halsen på honom för att se bättre, men trodde att det var högst troligt att de inte skulle hitta något. Detta var bara en försiktighetsåtgärd för att se till att inget var fel. Operation var planerad till senare samma kväll för att ge utrymme mellan hans sista måltid och när han skulle få bedövning. ÖNH-teamet trodde att detta skulle gå snabbt – in och ut på cirka 30-45 minuter. Efter ett par timmar med operationsteamet kunde de äntligen ta bort en popcornkärnshuck (jag tror att det heter det) från Forrests lunga. Kirurgen sa att det var det längsta ingreppet de någonsin deltagit i (jag kände lite spänning över det från deras sida, men det var lite panik från min sida).

Jag gick tillbaka till uppvakningsrummet för att hålla min lille man under de kommande timmarna medan han vaknade. Han grät och gnällde och kunde inte öppna ögonen på minst en timme. Detta var enda gången den här lilla killen var upprörd under hela vår vistelse på sjukhuset. Jag vet att hans hals hade ont och han var desorienterad. Jag var bara glad att allt var över och att han skulle bli bra. Han vaknade helt senare samma kväll och åt middag med mig. Vi blev ombedda att stanna över natten eftersom hans syrenivåer hade sjunkit och de ville behålla honom för observation och säkerställa att han inte fick en infektion eftersom popcorn-shucken hade legat där i nästan två veckor. Vi skrevs ut nästa dag utan incidenter och han var tillbaka till sitt gamla jag som om ingenting någonsin hänt.

Att vara förälder eller vårdare av barn är tufft. Vi försöker verkligen göra vårt bästa för dessa små nuggets och vi lyckas inte alltid. Det svåraste ögonblicket för mig var när jag var tvungen att gå ut från operationssalen medan de lade honom under narkos och jag kunde höra honom skrika "mamma". Det minnet är etsat i mitt sinne och gav mig ett helt nytt perspektiv på vikten av livsmedelssäkerhet. Vi hade tur att det här var en liten incident jämfört med vad det kunde ha varit. Det var flera år då popcorn inte var tillåtet i vårt hushåll.

Våra läkare rekommenderade inga popcorn, vindruvor (även uppskurna) eller nötter före fem års ålder. Jag vet att detta kan tyckas extremt, men de nämnde att barn före denna ålder inte har den gag reflux mognad som behövs för att förhindra kvävning. Håll dessa barn säkra och mata inte dina småbarn med popcorn!