Månaden om mental hälsa

Under hela året får många värdiga ämnen en utsedd månad av "medvetenhet". Maj är månaden för mental hälsa. Psykisk hälsa är ett ämne som ligger mig nära och varmt om hjärtat, både professionellt och personligt. Jag har varit legitimerad terapeut sedan 2011. Jag har arbetat inom mentalvårdsområdet längre än så och har levt med psykiska problem ännu längre. Jag började ta antidepressiva läkemedel mot både depression och ångest när jag gick på college och 2020, vid 38 års ålder, fick jag diagnosen ADHD för första gången. Efterklokhet är 20/20, och med att veta vad jag vet nu kan jag se tillbaka och se att mina psykiska problem har funnits sedan barnsben. Jag vet att min resa inte är unik och att ibland lättnad från depression, olika former av ångest och andra problem som ADHD inte kommer förrän senare i livet, slår tanken om mental hälsa mig tvåfaldig. Det finns ett kollektivt behov av ökad medvetenhet kring psykisk hälsa, men det finns också en djupare, individuell medvetenhet som måste ske.

Tanken som det här inlägget föddes ur, att du inte vet vad du inte vet för att du inte vet det, kunde inte vara mer sann än när det kommer till mental hälsa, eller rättare sagt psykisk ohälsa. På samma sätt som någon som aldrig har upplevt en allvarlig depressiv episod eller förlamande ångest bara kan göra en empatisk och välbildad gissning om hur det är, kan någon som har levt större delen av sitt liv med en hjärna som är kemiskt ur balans ha en svår tid att känna igen när något inte står rätt till. Det är inte förrän medicinering och terapi åtgärdar problemet och man kan uppleva livet med en kemiskt balanserad hjärna, och nyutvecklad insikt genom terapi, som de som lider av problem som kronisk depression och ångest blir fullt medvetna om att något var fel i den första plats. Det är som att ta på sig receptbelagda glasögon och se klart för första gången. För mig betydde det att se klart för första gången att jag kunde köra på motorvägen utan att ha bröstsmärtor och att inte gå miste om platser för att jag var för angelägen att köra bil. Vid 38, med hjälp av fokusmedicinering, var det att se klart att inse att att behålla fokus och motivation för att slutföra uppgifter inte var tänkt att vara så svårt. Jag insåg att jag inte var lat och mindre kapabel, jag saknade dopamin och levde med en hjärna som har brister relaterade till exekutiv funktion. Mitt eget arbete med terapi har läkt det som medicin aldrig kunde fixa och gjort mig till en mer medkännande och effektiv terapeut.

I maj, när jag har reflekterat över vad vikten av att skapa medvetenhet om psykiska problem betyder för mig, inser jag att det innebär att säga ifrån. Det betyder att vara en röst som hjälper till att minska stigmatisering och dela med mig av mina erfarenheter så att någon annan också kan inse att något i deras hjärna inte är riktigt bra och söka hjälp. För där det finns medvetenhet finns det frihet. Frihet är det bästa sättet jag kan beskriva hur det känns att leva livet utan konstant ångest och det mörka molnet av depression.